Hej!

 

De som känner mig väldigt väl, vet att jag har en tendens att när jag ska göra någonting "för första gången" så börjar jag/ gör jag det när det är som knepigast. Övingsköra tex. de flesta kanske börjar på åren/ sommaren, men inte jag. Eftersom jag fyller år i april och började övningsköra ganska sent så gjrde vi det när det var vinter. Hur gick det då?  ja det gick galant. Både teorin och uppkörningen klarade jag på första försöket, fast det var ju mitt i sommaren. Nåja, det var inte det jag skulle berätta om. Varje nyår skriver jag också en lista på saker jag önskar åstadkomma under året. På min lista är det inte bara "tuffa" saker, utan jag tror på att sätta upp "uppnåeliga mål" av blandad karaktär. Återkommande där har varit att delta i olika lopp såsom Midnattsloppet och vårruset (det senare under 30 min). Det fixade jag förra året. I år hade jag på listan att springa "så många lopp jag kan och hinner", hyffsat svävande eller hur? i tanken var planen att springa vårruset, blodomloppet, midnattsloppet, tjejmilen urbanrun och kanske något mer.Jag tänkte att "om jag orkar sprina två milslopp veckorna efter varandra, då klarar jag nog att springa Göteborgsvarvet om något år". (vårruset blev inte av då vi var i Italien för att bland annat delta under världens mest fantastiska bröllop mellan P:s syster och hennes numera make).

Min sambo och tillika pojkvän skulle springa varvet detta året blev det bestämt i våras och jag blev såklart gode sugen på att delta även jag. Dock kände jag inte för att betala typ 800:- för att delta i ett lopp jag inte visste utgången på i och med att jag var i mina ögon "rätt så otränad", om man ser på hur jag egentligen brukar träna. 

Jag följde med P till expot på torsdagen för att hämta hans nummerlapp och kände då att "nästa år kanske jag också vågar springa". När vi kom hem ringde hans telefon och jag blev erbjuden en plats. Självklart tackade jag ja! Fick jag chansen var jag ju tvungen att ta den. det värsta som kunde hända var ju att jag fick bryta.) Sagt och gjort, jag vet att jag tänkte " kunde jag gå i typ 30 graders värme i bergen i Cinqe Terre typ två mil då borde det ju funka att springa varvet, det är ju hyffsat plant i alla fall. Hade vi inte gjort vandringen, hade jag nog inte varit lika säker på att springa varvet. Jag är ju trots allt rätt otränad på långdistans.För att vara ärlig, det sträckor jag kan "skryta" med sedan förra sommarens Midnattslopp är väl max 5km på sin höjd, ett par gånger i veckan, men långt ifrån de pass jag brukade köra tidigare. (Plus att jag ju faktiskt har totalt 4 autoimmuna sjukdomar, något jag såklart inte vill låta stoppa mig.) 

 

Jag visste att Diabetesia sprang även förra året, och kikade på det hon hade skrivt om hur hon förberett sig då och sedan kollade jag även med min vän Yvonne som även hon har diabetes och även hon sprang loppet förra året och tog med mig alla de tipsen som jag kände skulle passa mig bra.  

 

Dagen innan såg jag till att dricka mycket vatten och att äta bra med mat. (Tacos blev det faktiskt.) 

Dagen för loppet hade jag tack och lov bra BS och åt mackor till frukost ( skippade smoothien som ibland har en tendens att höja mitt BS rätt mycket. ) 

var noga att hålla koll på min CGM och vart BS var på väg hela tiden.och än så länge höll det sig bra. 

ca 3,5 timme innan starten åt vi lunch ( något mer skulle jag inte äta förrän efter loppet var tanken) då blev det pasta och tacofärs. (BS var även än så länge bra. ) 

Nu började själv förberedelserna inför loppet, jag skulle såklart springa med mitt flipbelt,  

Älskar mitt flipbelt, det är så smidigt när man ska springa längre. Jag insåg att jag inte hade någon direkt aning om hur mycket energi det skulle gå, så jag packade två "paket" energigel, två paket dextrosol och lite russin. Jag tog även med 33 cl flaska där jag bandat vanlig saft, salt och bcaa. samt en liten flaska som är speciellt utformad för mitt flipbelt där jag också hade vanlig saft.Jag har fått tipset av min dietist att ha med vanlig saft när jag tränar, detta för att jag behöver fylla på energi under passet för att BS inte ska sjunka. 

Jag gjorde som Yvonne tipsat om och åt dextrosol var 5e km, och ibland oftare då jag såg på cgm:en (och kände i kroppen) att jag behövde fylla på mera. Då var det också ett väldigt smart drag att ha med vanlig saft kände jag. 

Jag hade bestämt att inte sikta på någon särskid till utan att endast ha som mål att ta mig runt. Jag höll ett ganska lågt tempo och när jag sprungit  1 mil kände jag mig knappt ens trött.(Jag hade fortfarande inte fattat själv att jag faktiskt var i full gång med att genomföra min allra första halvmara.) Att jag höll på att göra detta, den insikten kom jag till först när jag passerat halva götaälvbron, och då blev jag fantastiskt lycklig (och stolt över mig själv och min kropp. ) Jag såg fram emot att springa längs Avenyn, men då,  efter ca 16 km började först mitt vänstra knä och inte alltför lång stund efter , även mitt högra knä att göra sig påminda. Jag blev inte glad, men jag lyssnade på kroppen och fick tyvärr varva att gå med att springa de sista 5 km.  

När jag gick i mål (på 2,35) var jag så sjukt lycklig och jag kunde verkligen inte fatta att jag faktiskt lyckats. Mot typ alla odds kädes det som. När jag sedan träffade min sambo lite längre bort och jag sa "JAG LYCKADES JAG KOM I MÅL PÅ MIN FÖRSTA HALVMARA". då kom glädjetårarna. 

Vilken dag, och vilken lycka! 

 

För er som undrar, ja,  nästa år ska jag springa igen.  Jag hoppas jag kan ta mig runt på typ samma tid. En sak har jag bestämt mig för när det gäller löpning. Ja! jag tycker det är otroligt kul att delta i olika lopp och att tävla mot sig själv. Men en bra tid är aldrig viktigare än din hälsa. Känner man sig inte helt som man ska, eller att kroppen säger ifrån, så ska man bryta. Denna gången gick det bra för mig, och det är jag glad för. 

 

(Att jag länkar till flipbelt är inte för att jag har något samarbete, för det har jag ej, men jag gillar verkligen deras produkter, de är grymma! )